Vanliga frågor


Varför ska finländarna betala för reningen av ryskt avloppsvatten? Ryssland är ett rikt land, varför bekostar inte ryssarna själva sin vattenrening?

Den ryska ekonomin har visserligen förbättrats under de senaste åren men landets infrastruktur, exempelvis reningsverken för avloppsvatten, befinner sig ännu i ett utvecklingsskede. Utan projektet Ett rent Östersjön skulle fosforrening tas i bruk i S:t Petersburg först om flera år. Eftersom Östersjöns ekologiska situation förvärras snabbt kan havet och de människor som bor runt det inte vänta så länge.

Projektet bekostar inte avloppsreningen utan påskyndar införandet av fosforrening med en ”startpenning”. Efter att fosforreningen startat kommer den ryska parten att axla kostnaderna. Samarbete är påkallat eftersom Ryssland saknar den tekniska kompetensen som behövs för fosforrening. Metoden har inte använts tidigare i Ryssland.
 

Hur kan ni vara säkra på att de donerade medlen används uttryckligen för fosforrening i Ryssland och inte försvinner i fel fickor?

Vi är säkra på det, eftersom de insamlade medlen inte sänds till Ryssland. Vi sköter vår egen andel av projektfinansieringen genom att betala material- och serviceleverantörerna mot kontrollerade fakturor för planeringen av fosforreningen samt för investeringarna. Samarbetet med S:t Petersburgs vattenverk Vodokanal har varit gott och förtroendefullt.
 

Varför har man inte tagit i bruk fosforrening i Ryssland tidigare?

I Sovjetunionen började man bygga reningsverk i ett senare skede än på andra håll. Sovjetunionens sammanbrott resulterade i ett ekonomiskt kaos och då var det svårt att främja miljöskyddet.

Ryssland har redan länge prioriterat rent dricksvatten och satsar nu resurser på det. Miljömedvetenheten har nu ökat och ryssarna vill nå de europeiska normerna även för hanteringen av avloppsvatten. Tack vare vattentarifferna enligt den nya lagstiftningen har S:t Petersburgs vattenverk i dag också pengar för att verkställa rening av näringsämnen.
 

Varför har det finska miljöministeriet inte gjort slag i saken tidigare?

Bakgrundsarbetet för införande av fosforrening har pågått sedan 1989, också inom Finlands miljöförvaltning. Kemisk fosforrening har inte alls använts i Ryssland, och att göra metoden känd och få den godkänd har tagit tid. Efter långvariga bakgrundsinsatser och öppnande av gränserna är tiden nu mogen för fosforrening. Miljöministeriet stödjer John Nurminens Stiftelses projekt Ett Rent Östersjön i S:t Petersburg.
 

Är det inte samhället som borde ta hand om frågor som denna?

Medborgarinitiativ kan i dag spela en viktig roll också på områden som traditionellt har hört till den offentliga sektorns domän. Aktörer inom den privata sektorn kan besitta kompetens, kunskaper och insikter som kompletterar den offentliga sektorns insatser. Stiftelsen – i egenskap av en flexibel, obyråkratisk och icke-vinstbringande sammanslutning – är en lämplig aktör för att genomföra ett projekt av detta slag.
 

Varför har stiftelsen startat projekt i Polen och Riga, trots att det finns utsläppsobjekt även på närmare håll?

Det är kostnadseffektivare att minska utsläppen i Polen än t.ex. i Finland. Stiftelsen fokuserar sina miljöinsatser på objekt där det med de minsta kostnaderna är möjligt att åstadkomma den största utsläppsminskningen och den bästa effekten för miljön. Föroreningarna hålls inte inom territorialgränserna och strömningarna i Östersjön bär också långväga utsläpp till våra kuster.
 

Vilka avigsidor eller negativa miljöverkningar har kemisk fosforrening?

Projektet har inga negativa följder för miljön. Exakt samma medel och metod har Finland och Sverige använt vid avloppsreningen under 20–30 år redan.

Mängden avfallsslam som uppkommer i reningsprocessen ökar något och dess konsistens ändras, så det är vikigt att slammet hanteras rätt. Det forskas på många håll i möjligheterna att utnyttja slammet. Även PURE-projektet som startade hösten 2009 stöder nytto- och återanvändning av slam.
 

Hur fungerar fosforreningen i praktiken?

Fosfor kan avlägsnas med kemiska och biologiska metoder. Kemisk fosforrening är en vedertagen och effektiv metod för rening av avloppsvatten och den har använts i flera årtionden i bland annat Finland och Sverige. I Finland används järnsulfat som utfällningsmedel i processen. Järnsulfat är en restprodukt från den kemiska industrin. Metoden kan tillämpas vid existerande reningsverk utan omfattande utbyggnad.
 

Vad händer med fosforn efter att den har avlägsnats från avloppsvattnet?

Den lösliga fosforn som finns i vattnet reagerar med utfällningsmedlet, till exempel järnsulfat, och fälls ut som slam på bottnen av bassängerna. Slammet samlas upp och behandlas, det kan exempelvis komposteras eller torkas och brännas. Askan efter bränningen stabiliseras och används som byggmaterial eller deponeras.
 

Hamnar fosforn slutligen ut i havet?

Fosforn som avlägsnats ur avloppsvattnet hamnar inte i havet när den hanteras rätt. Till exempel i S:t Petersburg bränns slammet och askan deponeras. Fosfor är en värdefull och icke förnybar naturresurs som minskar. Därför forskar man som bäst på många håll i möjligheterna att återanvända fosfor och dra nytta av den bland annat som gödsel.
 

Är det viktigare att skära ned på fosforn eller kvävet? Vilketdera ämnet kräver insatser först?

Fosfor och kväve bidrar bägge till eutrofieringen. Fosforn är en nyckelfaktor för blomningen av blågrönalger ute till havs, medan kvävet är den största orsaken till övergödningen i den inre skärgården och längs kusten. Kväve är orsaken till den rikliga vårblomningen av mikroalger (växtplankton) i Östersjön. Den stora mängden mikroalger bidrar till att det förekommer syrefattiga bottenområden i Östersjön. Från de syrefattiga bottenområdena frigörs åter fosfor som gynnar de blågröna algerna. Mängderna kväve och fosfor står i beroendeförhållande till varandra och det är otänkbart att minska bara det ena ämnet.

Det är klokast att införa fosforrening omgående i de kvarvarande stora lokala utsläppskällorna, eftersom det är ett kostnadseffektivt sätt utan ekologiska biverkningar. Samtidigt måste vi fortsätta arbetet för att minska kväveutsläppen. Men om vi minskar enbart på kvävet, kommer de blågröna algerna att öka ute till havs.
 

Är det finländska jordbruket den värsta belastningskällan för Östersjön?

Belastningen från det finländska jordbruket inverkar i synnerhet på tillståndet i områden med slutet vattenombyte, d.v.s. i den inre skärgården och längs med kusten, men har en ganska liten inverkan på den totala belastningen i Finska viken och Skärgårdshavet. Men vi ska inte tänka på minskning av den spridda belastningen och John Nurminens Stiftelses projekt Ett Rent Östersjön som ett antingen-eller alternativ utan som både-och: bägge behövs. Ute på Östersjön är det belastningen från S:t Petersburg som avgör, medan tillståndet i vikarna och i kustvattnen är beroende av vår egen belastning.
 

Finns det redan för mycket av syrefattiga bottenområden, befinner Östersjön sig redan i ett ”ekologiskt baklås”?

Det vet vi inte ännu säkert, men de flesta vetenskapsmännen hyser förhoppningar om att så inte ännu är fallet. Därför är det viktigt att handla snabbt. Ju mer utbredda de syrefattiga bottenområdena blir, desto mer börjar processerna på havsbottnen dominera eutrofieringen i Östersjön genom att gamla avlagringar sedan flera årtionden frigörs i vattnet. I vilket fall som helst är det bättre att agera än inte göra någonting, i synnerhet som vi ännu i detta skede kan sätta in relativt lätt genomförbara åtgärder.